I brainstormen
Sitter jag själv och gör små gester i dimman, mest för att dom inte syns. Det är kallt att andas nu.
River revbenen utochin för att kunna klaga på smärtan. Staden är tyst, förstående av stundens allvar, och full av ånger. Denna stad är full av ånger. Luften står still, och dammet ligger som dimma. Om gesterna däri kunde förklara stundens allvar.

Jag antar att melankolin sitter i ryggmärgen under hösten.