Första gången mina läppar flagnar på väldigt länge. Jag är trött på kylan och det obehagliga knastret under fötterna av frusen fukt.
Jag behöver kanske något att fylla mina dagar med, annat än att analysera och begrunda. Men varför vill man alltid sysselsätta sig med något man anser meningsfullt? Ett desperat försök att begrunda frågan vad vi egentligen gör här. Vad vi är till för nytta, och vilken nytta vi isåfall gör. Eller ett försök till att undkomma tankarna och bara känna sig meningsfull, och acceptera att man inte riktigt vet varför man känner sig så.
Att få utlopp för existentialismen, om den existerar.

Jag vill känna stormen, stå vid havet och kasta sten. Sitta uppe en sommarnatt och meta abborre. Jag vill bygga en trädkoja. Jag vill cykla långa turer.
Jag vill sitta vid det förfallna båthuset på klippan vid viken och bara vara.
Vare sig det är meningsfullt eller inte.

Resande dogs flyr till Linköping i hopp om bättre tider och trevliga människor.
Alltför trötta i detta varr av Julhysteri och materialism.
Sugna på nya intryck i främmande städer och nya erfarenheter att bearbeta.
Fylla vår tid med något annat än jul kanske? Eller bara känna julen någon annanstans.
Så intrycksrädda som vi är, så fastgjutna i stans betong, så är det ett oerhört steg att faktiskt packa väskan och bege sig. Annat är det att tala om det över ett glas rött.
Nu beger vi oss alltså, bor ni i linköping, hör av er.
Emelie, möt oss med jubel och glädjetårar.

En rejäl, riktigt redlös berusning.
Ge mig renat att rensa med.

Kan man lära sig leva med begär?

Övernattning:
Hunger Hotell