Första gången mina läppar flagnar på väldigt länge. Jag är trött på kylan och det obehagliga knastret under fötterna av frusen fukt.
Jag behöver kanske något att fylla mina dagar med, annat än att analysera och begrunda. Men varför vill man alltid sysselsätta sig med något man anser meningsfullt? Ett desperat försök att begrunda frågan vad vi egentligen gör här. Vad vi är till för nytta, och vilken nytta vi isåfall gör. Eller ett försök till att undkomma tankarna och bara känna sig meningsfull, och acceptera att man inte riktigt vet varför man känner sig så.
Att få utlopp för existentialismen, om den existerar.

Jag vill känna stormen, stå vid havet och kasta sten. Sitta uppe en sommarnatt och meta abborre. Jag vill bygga en trädkoja. Jag vill cykla långa turer.
Jag vill sitta vid det förfallna båthuset på klippan vid viken och bara vara.
Vare sig det är meningsfullt eller inte.