Det är lätt att förvirra sig in i minnen. Plötsligt märka att de närmsta veckorna har försvunnit in i en dimma av nostalgi.
Vem och var du är har du ingen aning om, men vem du var och var du var vet du precis. Och du vill inget hellre än just veta just exakt det.

Att man kan känna en bekant doft, kanske bara i några sekunder, som får hela omvärlden att verka oväsentlig. En doft som man inte kan förklara för någon, men minns skarpare än någon annan lukt. Som när den kommer sveper in nostalgin till en dimma. Var den kommer ifrån kan man inte förklara, men kan likförbannat svära på att man kände den.

Och där ligger du kvar i dimman av gårdagen, dagen och morgondagen och försöker njuta av varje sekund.
Hellre leva i härligt nötta, ingångna minnen än se mot den osäkra framtiden?

Det är jobbigt att ständigt försöka återvända med båda fötterna på jorden.