Jag är sjuk, men jag har inte tid att vara det. Eller mänsklig. Bräcklig och skör.

Idag köpte jag lite ord av Bruno K Öijer.

Det gjorde mig gott.

Gör mig gott

och förhoppningsvis fortsätter göra mig gott lite senare.

Svårt att veta riktigt säkert, och jag har inte tid att fundera över det. jag har mycket att göra nu. Sådär mycket att jag itne har tid att vara mänsklig, sjuk och skör. Egentligen har jag inte tid att skriva här heller, och vet alltså inte varför jag gör det. men jag orkar inte grubbla över varför just nu.

jag är ju sjuk.

Och jag har nu Bruno.

Inte för att tidsperspektiv är något som pressar mig, men nu var det ett tag sedan jag skrev. Jag antar att det kanske är dags att berätta något helt onödigt, onintressant. Då jag framförallt stjäl er tid till något helt meningslöst.

Finns mycket man gärna struntar i, som tidsperspektiv. Skjut upp det du kan till morgondagen, gör det du vill, lev i nuet. En tanke är: vad gör man om man inte känner någon större njutning av nuet, och faktiskt hellre lever sig bort i fantasin/framtiden/nostalgi. Har man då slösat sin tid? Eller slösar man sin tid genom att leva i nuet? Är frågan om man trivs, eller var man trivs? Om man trivs alls eller vad man ska göra åt saken för att trivas?
Sådana ställningstaganden är något jag antar varje människa måste ta ställning till. Vi är trots allt egna individer, med självständiga val (fuck valfriheten)?

Frågan är kanske hur man ska förhålla sig till tiden, och om den är så viktig som alla påstår? Och vad det egentligen är för något?
Vore kanske lättare om man inte visste om begreppet.

Ovisshet är lycka. Och jag önskar som fan att jag vore dum i huvudet.

Gårdagens brandalarm både förstörde utekvällen och var som en varningssignal att "nejdu Joackim. Nu har du tröttnat på för mycket".
Och min hypotes om förbannat-jävla-arroganta stockholmare förverkligades. Väldigt skönt att veta att jag har rätt. Känns bra.
Halv sex går första morgonbussen från mig. Förmodligen kommer jag vara ganska ensam på den, vilket förövrigt glädjer mig något fruktansvärt. Men en vecka i Irland väger förhoppningsvis upp den tidiga morgonen. Annars brukar jag inte ha förväntningar eller förhoppningar, aldrig frivilligt. Men jag skulle påstå att det känns ganska riskfritt att faktiskt konstatera att för en vecka i Irland känns det ganska värt att ta en tidig buss. Som jag dessutom tycker om.
Jag antar att melankolin sitter i ryggmärgen. Det är kanske bra, man kanske skriver bra då, förutom om man har slut på ord.
Ibland hatar jag ord.

Farväl, vi kanske möts igen, men inte förens nästa vecka. Om det inte är så att jag under en av mina tappra medlingsprocesser omkommit i strid. Eller offrat mig för den trogne idealist jag jag tror, hoppas och önskar jag är.

Jag måste nog sluta tro. Och förtränga mina ofrivilliga förhoppningar i största allmänhet.