Gårdagens brandalarm både förstörde utekvällen och var som en varningssignal att "nejdu Joackim. Nu har du tröttnat på för mycket".
Och min hypotes om förbannat-jävla-arroganta stockholmare förverkligades. Väldigt skönt att veta att jag har rätt. Känns bra.
Halv sex går första morgonbussen från mig. Förmodligen kommer jag vara ganska ensam på den, vilket förövrigt glädjer mig något fruktansvärt. Men en vecka i Irland väger förhoppningsvis upp den tidiga morgonen. Annars brukar jag inte ha förväntningar eller förhoppningar, aldrig frivilligt. Men jag skulle påstå att det känns ganska riskfritt att faktiskt konstatera att för en vecka i Irland känns det ganska värt att ta en tidig buss. Som jag dessutom tycker om.
Jag antar att melankolin sitter i ryggmärgen. Det är kanske bra, man kanske skriver bra då, förutom om man har slut på ord.
Ibland hatar jag ord.

Farväl, vi kanske möts igen, men inte förens nästa vecka. Om det inte är så att jag under en av mina tappra medlingsprocesser omkommit i strid. Eller offrat mig för den trogne idealist jag jag tror, hoppas och önskar jag är.

Jag måste nog sluta tro. Och förtränga mina ofrivilliga förhoppningar i största allmänhet.