Igår spelade jag och Matilda på Josefinaskolans 20års jubileum.
Till vår häpnad möttes vi av en ändå slående publik. Stor och mysig likt en morfarskofta.

fin kväll

http://www.myspace.com/joackimzwahlen

Nu finns hela höstens EP ute på myspace

Min vän tiden
Törnekrans
Död mans kista
Tivoli (för de som aldrig vågade tro dig)

Soltimmar, hallå?

Joackim bekänner:
Twilight har dåligt skådespeleri och en fruktansvärt klyschig story.
Stod emot massan tills förra veckan och vidgade mina sinnen och gav filmen en chans vilket resulterade i att "river flows in you" snurrar repeat i mitt barnasinne.

För hur mycket jag än kan klaga på i filmen blir jag lycklig som ett barn efter.
jag vill vara en stark vampyr som älskar någon jättemycket.

(ps, trailern till New Moon är pampig!)

första fullbandslåten ute:

http://www.myspace.com/joackimzwahlen

Första dagen i studion gick lysande. Alla grunder sitter på sin plats.
har tillochmed ett smakprov för oss i bandet (bara kör som fattas på den annars fullständiga låten) för att hålla ut tills på fredag, då resten beräknas vara klart.

Känns väldigt bra att äntligen ha kommit igång.
Lokalradio i Stockholm och Piteå väntar!
Känns väldigt bra

Igår spelade Daniel på Mosebacke och var skitbra sedan ville ett engelskt band ha med oss på efterfest men jag och Sanne och Jack gick vidare och sedan var klockan fem och jag och Sanne hade druckit citronlikör och snurrat lpskivor hela natten och inte märkt hur mycket klockan blivit. Förbannat spontan kväll! (åt middag vid 03.30)

Idag ska jag träffa Adam och Emelie och lyssna på liveband.

Studiotid bokad för fullbandsinspelning vecka 44.
Två betalda spelningar + bidrag.
Klipptid
Höst och Vinter igår, vilken var väldigt bra.
Öl efter det.
Film, Godis, Bastu och vin ikväll med Adam.
Låtskapande, och dikterna liksom faller ur mig.

Idag kan bli en bra dag, en efterlängtad dag. Behövligt.

Nu går livet på rutin.
Fort går det. jag pratar inte mycket, kallt blir det. Skönt eller ett helvete, jag vet inte riktigt, har inte orkat känna efter. Låt det vara, låt det vila ifred? Kanske. Eller verkligen inte. har inte orkat ta tag i mig. Känns sådär höstuppgivet.

Igår fick jag en rejäl förälskelse i Robin i How I Met Your Mother. Hon var en underkvinna när hon visade sig känslomässig mot Ted. Mycket, mycket fint.

Den dog idag med nästa avsnitt. Lite synd. Vi hade en sådan fin, intim kontakt igår. Jag kände den verkligen. Hoppas det var lika bra för henne.
Hmpf..

På något besynnerligt vis visar sig alltid mina låtar ligga under 3 minuter. En janterädsla för att inte folk ska bli uttråkade? Eller har jag bara inte mer att tillägga?
Egentligen tämligen onödiga tankar, dock visar dem sig.

Dagen till ära har jag konstruerat ett eget litet sångbås, bestående av:
En garderob
2 filtar
2 tjocka ulltröjor

Resultatet blev häpnadsväckande, om man jämför med tidigare inspelningar jag gjort i mitt pojkrum.

Just nu överväger jag, om jag ska lägga upp den låten på myspace. Så om ni snubblar in på min myspace kan ni möjligen höra den. Dock måste jag döpa denna gamla (för mig) låt. Alla låtar måste ha ett Killernamn.

Annars är det nollställt.

Hur är din kurva?

Igår spelade vi på Mosebacke.
En energikick och ett väldigt behövligt lyckorus var resultatet av gårdagens scentripp och ölkonsumtion.

Vilket idag ledde till:

Ett fånigt dramaturgiskt mönster i hopp om att utvecklas till en lysande dialog med undertexter av inte denna värld.
Samt ett radioaktivt bakhuvud.

Vi har lärt oss dela in oss i kurvor, Stalin-statistik. För att sedan bryta oss ur mönstret och bli fullfjädrade dramatiker. Alla mina handlingar är i kursiv.

Tankarna svävar just nu i dialogform, aningens osammanhängande.

Gör en Synopsis på ditt liv.
Sudda ut, gör om
gör rätt.
Lägg in det i scener, gör det dramatisk. Bred på, krydda och kör över.

Ät upp dig själv, spy galla över alla. Frät dem till partypartiklar.
rena dig själv, rentvå dig, rätta till.

Idag har jag gjort synopsisar, scener och sett "vad blir det för mat".

Dagens låt:
Moneybrother - Stormy Weather

Ett paket fisherman's friend.

Sitter i pojkrummet och försöker fortfarande skriva. Utströdda meningar över hela mitt liv känns det som. Inget vill passa ihop. Spillror. I krampen röker jag mer än jag behöver för att fördriva tid, och hoppas på att det skall komma till mig som en uppenbarelse.
Bara massa strunt.

Jag är trött.

Att kvällar slutar i emotionellt kaos. Uttagen vill jag sova, men kroppen kliar och täcket är inte riktigt okej. Nya kuddar jag aldrig kommer vänja mig vid.
Jag saknar mina gamla kuddar.

Skrivarkramp, och alla ord jag rör vid verkar vilja springa ifrån mig. Självförtroende bottenvåningen. Självdistans onåbar.

jag har hostat i flera dagar, min hals värker och lungorna gör ont. jag undrar hur många revben jag kanske kommer bryta om detta fortsätter.

Kritisera mera

The Revolution is Now

http://video.google.com/videosearch?q=zetigeist+part+3&emb=0&aq=f#q=zetigeist+part+3+swedish&emb=0

En ögonskölj för ögon som har fastnat i maktens varfyllda inflammationer, för folk som vill se utan glasögon slipade av begärets händer.
En tankevåg av motstånd, som bör spridas. Om ni inte alla vill ta emot fruktan och manipulativt slaveri med öppna armar. Fruktan skall vara nu, mot de som fruktar oss. Be dem inte om hjälp, då det är dem som får er att bedja.

Låt oss istället öppna armarna och bedja för
en reinkarnation av "Den Tänkande Människan."

http://video.google.com/videosearch?q=zetigeist+part+3&emb=0&aq=f#q=zetigeist+part+3+swedish&emb=0


The Revolution is Now

Hur kommer det sig att varje diskussion om överklassen avrundas med att kritisera monarkin?

"Regeringen måste ta vapenexportlagarna på allvar. Annars kommer ännu fler svenska vapen hamna i fel händer."

De säger att Farcgerillan har ertappats med svenska vapen, och det är helt fel händer menar dem.

Jag undrar:
- När och var finns det rätta händer?

Och vems händer är det?

Hemma från Emmaboda. Sovit i 16 timmar men huvudet är fortfarande inte klart.
Sovsäcken luktar surt rödvin, tältet är sönderhoppat, liggunderlaget luktar också.

Som scenvakt fick jag iakta de mest underliga miner framför scenen när folket såg sina kända människor stå livs levande, bara några meter ifrån dem.
Det var intressant att se hur folk reagerade olika. Vissa grät, vissa blev som höga, vissa stod helt still och blundade.
Kanske det mest givande under festivalen, kanske också för att resten är en stor dimma av alkohol och sandmoln. Helt enkelt inte så mycket att minnas. Eller kanske bara bäst att låta vara en dimma, inte gräva för mycket.
Inte för att det inte var underbart och väldigt roligt, mer för att få ha kul utan att för det behöva känna att "detta måste jag minnas". Roligt att ha roligt bara för att, och sedan låta det vara och gå vidare.

tallest man on earth - pistol dreams

Fest hos grannskapet. Känns underbart att vi har blivit något av en partygata.
Plötsligt var Zwahlens de ända som var kvar, när alla andra sov.

Imorgon åker jag och Far till norrlands forsar och fiskar öring. Ett klimax efter lång väntan väntar på oss. Och det ska bli väldigt fint!

Bara klimax inte tar slut så snabbt.
Fylld av förväntan håller vi tummarna, och alla andra fingrar också, för den delen.

Dödsbakis och likblek ligger jag i min hjältinnas hem. Tackar min syster för den spontana sovplatsen och öppna famnen.

Snart flyttar jag.
Då ska jag ha Cream Cheese på mina frukostsmörgåsar, med hackad röd lök, pesto och sallad.
Det ska ätas på balkongen, medan jag väntar på att Adam och David ska komma hem från jobbet.

Igår spelade jag på Farsta Block Party.
Jag och Carnivales spexade med vindruvor backstage.
Jag var på parkteater med Emma och hennes vänner och drack vin.
Jag drack öl med Steph och Lizette.

Imorgon ska vi repa fullband. Går detta bra kanske vi försvinner in i studio om 3 dagar.

På lördag öppnar jag endagsfestivalen Farsta Block Party. Med band som t.ex Hoffmaestro i spetsen. Ser fram emot det.

På Torsdag kan man se mitt namn på tidningen Metros baksida, om man plockar upp den söder om Slussen.

Det känns ganska fränt, för en sådan liten förortsman som jag ändå är.

Frågan är om det ens är en förort.

Roligt känns det i alla fall, jag tror dock det känns mycket större än det är. Men man måste få skena iväg ibland, det kan göra en gott. Inte så ofta, men ibland kan det göra en gott. Inte ofta alls faktiskt, jag är annars en man som förespråkar att aldrig tro, hoppas eller förväntningar. Även om jag har väldigt svårt för det personligen.

Frågan är hur värt det är med artistpriser dagen innan midsommar, som för sin del är överskattat men normalitetens högtid i rampljuset.
Hur många sillar måste jag svälja idag, med huvudvärk och två resorb i omlopp.
Jag drar mitt strå till stacken för normalitetens överlevnad antar jag.

Artistpriser är annars helt okej.

Arbetslös gatumusikant eller frilansande musiker.

Spelar för hus, ibland fulla, ibland mindre fulla.

Skriver.

Sysselsättning förutsätter kreativitet.

Visionisten

Ibland över alltför krystade tankar, ibland räcker orden inte till.

Ibland önskar jag mycket mer, ibland vill jag att lugnet ska ta över.

Och jag blir nog aldrig nöjd.

Konstiga under att undra, undrar över om konskt kan tiga.

Jag orkar inte ställa frågor till migsjälv längre. Jag är trött på att aldrig få något svar som känns rimligt. Även om frågorna inte är rimliga eller något som har någon större betydelse, mer än kanske symboliskt.
Underskatta aldrig värdigheten och vikten av symbolik i en människas arma liv och sinne.

I förrgår såg jag Eldkvarn i Kungsträdgården, igår såg jag Bruce på Stadion.
Imorgon har jag spelning.

Nästa vecka är jag arbetslös.

Jag undrar varför man säger arma. Det låter fel. Men det gör så många ord. Bokstäver är något att förundras över.

Arma människor som undrar för mycket.
Jag ska sluta ställa frågor till migsjälv, eller kanske sluta förvänta mig att få något svar. det vore väldigt konstigt om jag kunde svara på något som jag undrar över, bara sådär.
Jag ska sluta ställa frågor till migsjälv, jag är trött på att vara arm. Jag är nog hellre armlös.

Ord är konstiga, konst behöver inte ord, konst kan tiga. Konstiga.

Konstigt.

Det sliter i mig.

Imorgon åker jag till Gräsö. Det ska bli väldigt skönt.
Jag hade tänkt att gå ut på klipporna och fiska och titta när solen går ner, sen tänkte jag gå till det förfallna båthuset och tjuvröka. Sen tänker jag gå till den stora klippan där man ser så långt. Sen tänkte jag skriva och spela om det och allt annat.

"jocke, varför röker vi Lucky Strike egentligen? Vi får ju fan ingen tur för det."

- Adam Grönskog

Nästa Tisdag ska jag på intervju på Sundbybergs Folkhögskola, för skrivarlinjen.
Jag blev glad när jag fick beskedet, beskedet som nu har lett till en oönskad nervositet.

De har i alla fall läst mina texter, och förhoppningsvis kallar dom mig inte för att kritisera.

"Vi ville bara berätta att.. ja.. Du borde nog inte anstränga dig att söka vidare till någon skrivarlinje. Vi förstår om det känns tungt nu, men du förstår, vi berättar detta för ditt eget bästa.

Det var verkligen inte bra..
inte bra alls faktiskt..

Det kommer kännas bättre sen, någongång,
vi lovar"

Jag vet inte riktigt om jag ska försöka få lite sömn, eller om mina depressiva drömmar kommer att spinna vidare i det som jag kallar mitt universum.
Eller så kan jag benämna det som självinsikt eller intuition, kanske. Eller så säger vi bara realistiska visioner, möjligtvis.
Jag antar att jag hellre lägger mig ner självmant än faller hårt, i vissa fall. Som inte alls blir fall, som ni förstår.
Det händer dock att jag bortser från mina givna sinnen och går mot strömmen.

det är inne att vara independent

Men mina förhoppningar måste helt enkelt sättas på plats ibland. Det är så lätt att skena iväg.
Jag hoppas att det är mina nattliga drag som spelar mig ett spratt. För hoppas gör jag mest hela tiden.

För övringt så dog mitt internet igår, och min dåvarande projektrapport raderades.

"det kommer kännas bättre sen, någongång,
lovar"

Alex trodde att bilden på bruno K var en bild på mig.

Känn lite sorg för mig Göteborg

Imorgon åker jag till Göteborg för att knyta ihop de tre åren vi haft i musikklasserna.

Åren går fort, nu när man ser tillbaka på de som gått. Jag antar att jag inom en, tillsynes ur bakvänt perspektiv, snar framtid kommer se tillbaka på resten av mitt liv så som jag ser tillbaka på min skoltid. Alla andra mål jag nått eller raserat (ur samma synvinkel då. Gungstolen).

Tid är så relativt. Uschanamig.

Jag är sjuk, men jag har inte tid att vara det. Eller mänsklig. Bräcklig och skör.

Idag köpte jag lite ord av Bruno K Öijer.

Det gjorde mig gott.

Gör mig gott

och förhoppningsvis fortsätter göra mig gott lite senare.

Svårt att veta riktigt säkert, och jag har inte tid att fundera över det. jag har mycket att göra nu. Sådär mycket att jag itne har tid att vara mänsklig, sjuk och skör. Egentligen har jag inte tid att skriva här heller, och vet alltså inte varför jag gör det. men jag orkar inte grubbla över varför just nu.

jag är ju sjuk.

Och jag har nu Bruno.

Inte för att tidsperspektiv är något som pressar mig, men nu var det ett tag sedan jag skrev. Jag antar att det kanske är dags att berätta något helt onödigt, onintressant. Då jag framförallt stjäl er tid till något helt meningslöst.

Finns mycket man gärna struntar i, som tidsperspektiv. Skjut upp det du kan till morgondagen, gör det du vill, lev i nuet. En tanke är: vad gör man om man inte känner någon större njutning av nuet, och faktiskt hellre lever sig bort i fantasin/framtiden/nostalgi. Har man då slösat sin tid? Eller slösar man sin tid genom att leva i nuet? Är frågan om man trivs, eller var man trivs? Om man trivs alls eller vad man ska göra åt saken för att trivas?
Sådana ställningstaganden är något jag antar varje människa måste ta ställning till. Vi är trots allt egna individer, med självständiga val (fuck valfriheten)?

Frågan är kanske hur man ska förhålla sig till tiden, och om den är så viktig som alla påstår? Och vad det egentligen är för något?
Vore kanske lättare om man inte visste om begreppet.

Ovisshet är lycka. Och jag önskar som fan att jag vore dum i huvudet.

Gårdagens brandalarm både förstörde utekvällen och var som en varningssignal att "nejdu Joackim. Nu har du tröttnat på för mycket".
Och min hypotes om förbannat-jävla-arroganta stockholmare förverkligades. Väldigt skönt att veta att jag har rätt. Känns bra.
Halv sex går första morgonbussen från mig. Förmodligen kommer jag vara ganska ensam på den, vilket förövrigt glädjer mig något fruktansvärt. Men en vecka i Irland väger förhoppningsvis upp den tidiga morgonen. Annars brukar jag inte ha förväntningar eller förhoppningar, aldrig frivilligt. Men jag skulle påstå att det känns ganska riskfritt att faktiskt konstatera att för en vecka i Irland känns det ganska värt att ta en tidig buss. Som jag dessutom tycker om.
Jag antar att melankolin sitter i ryggmärgen. Det är kanske bra, man kanske skriver bra då, förutom om man har slut på ord.
Ibland hatar jag ord.

Farväl, vi kanske möts igen, men inte förens nästa vecka. Om det inte är så att jag under en av mina tappra medlingsprocesser omkommit i strid. Eller offrat mig för den trogne idealist jag jag tror, hoppas och önskar jag är.

Jag måste nog sluta tro. Och förtränga mina ofrivilliga förhoppningar i största allmänhet.

Jag hatar att drömma vackra drömmar där allt löser sig och blir nästan roligt lättsamt.
Allt och alla som tynger dina axlar slutar med att bära dig. Där allt du hoppats och drömt om är självklart.
Jag hatar det.
Jag hatar att vakna.

En fin helg har det varit.
Jag har druckit whiskey och löst korsord med Adam. Varit på födelsedagsmiddag hos Vera.
Och jag har träffat Emelie för första gången. En fika under sträng kyla, enorm stress och bland enormt massa människor.
Det var på tiden, skulle jag vilja säga.

Korsord

Adam
"Italiens vinstad? Det måste vara Wien?"

Jag
"Hahaha"

Pappa-pa

Jag drömde här om natten att jag hade en son.
Han var liten, och jag skulle följa honom till dagis. Det var fortfarande vinter och jättemörkt ute. Men han hade en overall och tumvantar och toppluva.

Det kändes jätteverkligt, och jag hade inte en tanke på att jag kanske drömde. Det var som om det var helt självklart att "ja, jag har en son. Och nu ska han till dagis".
Han var arg, men jag fick honom på bra humör på vägen. Jag var en ganska bra pappa.

Jag har nog aldrig älskat någon så mycket, som ändå inte funnits.

http://www.youtube.com/watch?v=FjuhW-4tyEI&feature=related

Om Sannolikhet.

Kalla det utopi
Jag kallar det sunt förnuft

sopor
Manus & regi - Tage Danielsson

En flykt från civilisationen

Flyktbilen bar av i nordöstlig riktning lastad med flytande guld paketerat i burkar.
Det var första gången jag var ute på gräsö efter morfars bortgång. Det var både jobbigt, pågrund av det, eftersom landet var och är hans hjärta. Samtidigt var det väldigt skönt att komma iväg, om så bara för en natt.
Vi kom fram efter några få felkörningar, kiss och ciggpauser. Så där stod Alex, Felix och jag innanför dörren och stängde av telefonerna. Strax efter det tände vi en brasa.

Kvällen spenderades med fötterna framför just samma brasa. I fotöljer, med öl och sockor.
Vi pratade och spelade kort och pratade mer. Vi spelade sällskapsspel som Diamanten och Kospelet, och pratade mycket mer.
Vi löste olösliga frågor som meningen med livet, om vi alla är egoistiska precis hela tiden och om vi har en fri vilja. Och mycket mer.

En kväll att minnas, tillsammans med många fler i framtiden.

Eldkvarn - ett hjärta för mycket

Jag har varit sjuk i en vecka nu. Så vanliga rutiner har bytts ut till att koka tevatten och hålla koll på när jag ska ta nästa naturmedicin.
Jag har sovit mycket, samtidigt legat vaken väldigt länge innan jag har sovit väldigt mycket.
Nu går fjärde Simpsonsavsnittet idag.
Oväntade samtal har fått mig tillbaka till världskartan.
Jag har trotsat min sjukdom och spelat in nya, kassa demoinspelningar.
På något sätt har jag lyckats med nya låtar.

Inspiration som flödar över, men varför?

Idag har jag skämt ut mig på Sl Center. Jag har gått runt i snöblandat regn på jakt efter spelningar. Jag har lämnat en demo till alla ställen som verkade intresserade.
Jag har suttit längst in på Svart Kaffe, druckit just kaffe, och läst Kafka.
Jag har bytt fik och fått sällskap av Leo, Steph, Sandra och Joel.
Jag har blivit blöt
fått skoskav
Jag har drömt.

Cornelistankar

Fåglar som är gamla har en egen skog
Fåglar som är sjuka sjunger ingenting
Fåglar som är kära köper ingen ring
Fåglar sitter aldrig på fågelkrog
Fåglarnas själar vet aldrig fåglar av
Fåglar som är döda har ingen grav

Det är lätt att förvirra sig in i minnen. Plötsligt märka att de närmsta veckorna har försvunnit in i en dimma av nostalgi.
Vem och var du är har du ingen aning om, men vem du var och var du var vet du precis. Och du vill inget hellre än just veta just exakt det.

Att man kan känna en bekant doft, kanske bara i några sekunder, som får hela omvärlden att verka oväsentlig. En doft som man inte kan förklara för någon, men minns skarpare än någon annan lukt. Som när den kommer sveper in nostalgin till en dimma. Var den kommer ifrån kan man inte förklara, men kan likförbannat svära på att man kände den.

Och där ligger du kvar i dimman av gårdagen, dagen och morgondagen och försöker njuta av varje sekund.
Hellre leva i härligt nötta, ingångna minnen än se mot den osäkra framtiden?

Det är jobbigt att ständigt försöka återvända med båda fötterna på jorden.

E.M.D vinner Grammis för bästa låt

Och jag börjar starkt tvivla på mänskligheten.

Långt söder om söder

Ett omtumlande förslag, och min verklighets och framtidssyn står på kanten mot en drastisk förändring.
Ett jobbförslag i Malmö kanske får mig att slopa min södermani och stockholmskärlek.
Så plötsligt står jag inför ett ganska stort val, jag som hatar att behöva välja. Men jag är nyfiken på nya vägar, absolut.
Kanske en ny rövare på Malmös gator i juli?

Något stort ändå, för en ganska så liten människa.